Hertha Hillfon

Hertha Hillfon tillhör 1900-talets främsta svenska konstnärer och är en av de mest ansedda keramiska skulptörerna i Sverige under den tiden. Hon var nyskapande och rörde sig med lätthet mellan abstrakta experiment och bruksföremål, symboliska skulpturer och porträtt. Hon beskrivs tidigt som en lerans rebell men framför allt blir hon en hårt arbetande konstnär, nyfiken och ständigt i rörelse framåt.

”Nuet är en del av evigheten”

Hertha Hillfon föddes 1921 utanför Härnösand och familjen flyttade till Stockholm 1933. Hon började på Edvin Ollers målarskola 1939 och träffade där sin blivande man Gösta, sedermera formgivare och utställningsarkitekt. De gifte sig 1942, fick sonen Curt, flyttade till svärföräldrarnas hus i Mälarhöjden 1944 där dottern Maria föddes. Under småbarnsåren ägnade Hertha sig främst åt familjen men deltog i slutet på 40-talet i Unga tecknare på Nationalmuseum. Vid studieresor till Italien i början av 50-talet upptäckte hon etruskisk konst som hon kände en stark samhörighet med. Hon sökte sig till Konstfack 1953 och när hon gick ut 1957 erhöll hon både stipendium och Svenska slöjdföreningens medalj.

 
 

En liten stuga på tomten blev den första verkstaden som senare utvidgades. 1968 fanns en fulländad ateljé, ritad av Gösta, med stora ugnar, traverser, en fantasieggande trädgård och plats för ett duvslag. Makarna skapade tillsammans en inspirerande miljö där arbete, vardag och hemliv kunde kombineras. Här verkade Hertha till sin död 2013. 

 
 

”Att ställa ut är att visa sin begränsning”

Hertha Hillfon debuterade 1958 på Svenska slöjdföreningen. Genombrottet skedde 1959 vid hennes första separatutställning, på Artek i Stockholm. Hon blev banbrytande med sin fria, abstrakta och skulpturala keramik som stod i kontrast till tidens tradition. Hon deltog i uppmärksammade samlingsutställningar utomlands. En lång rad utställningar i Sverige följde - så sent som vid 80 års ålder på Skulpturens hus i Stockholm samt sju år senare på Waldemarsudde. Efter hennes död har flera uppskattade utställningar gjorts.

Hertha Hillfon är representerad på många museer i landet. Utomlands finns hon bland annat på V & A i London och MoMAK i Kyoto. Från 60-talet och flera decennier framåt beställdes många offentliga verk som nu finns över hela Sverige. Hertha Hillfon erhöll Lunningpriset 1962, blev invald i Kungliga akademin för de fria konsterna 1971 och fick professors namn 1993.

”... för att känna den där obeskrivliga utmaningen, fantasteriet”

 
 

 Att arbeta med lera var för Hertha Hillfon att andas. Att dreja en skål var meditation. Hon ville alltid ha modell för sina föreställande skulpterade verk. Mötet var det viktiga, inte det exakta avbildandet. Hon fick den hårda leran att upplevas som den mjuka strukturen i en barnkofta eller en kjol. Hon experimenterade, undersökte och tänjde lerans möjligheter, utforskade glasyrer. Under 70-talet går hon upp i storlek och blir en av de första att skulptera monumentala figurer, stora masker och ansikten i lera. 

 
 

Den kavlade leran var oftast grunden, ett mödosamt arbete då stora sjok formades till skulpturer eller lertavlor där hon tecknade ett ansikte eller byggde upp känsliga porträtt i relief. Även annat tecknande ingick i hennes skapande.
 
Hon skrev gärna ned  sina kärnfulla och poetiska reflektioner, som säger mycket om henne och hennes livsvärderingar. Hon tyckte om att omge sig med sina verk och i hemmet och ateljén trängdes surrealistisk keramik med porträtt, stora masker med ornamenterade urnor, röda munnar med tuppar och guldstrålande solar.
  
Hertha Hillfon skapade ofattbart många verk.